Nu har jag varit på föreläsning igen och givetvis finns det saker som sätter spår.. Mina tankar jobbar vidare och jag ser världen ur nya vinklar hela tiden.

Just idag är det det orden från en läkare som griper tag i mig. Han sa att för att komma framåt måste vi först identifiera problemen, vi måste se vad det är som hindrar oss, vad som är dåligt för oss. Inte med exakt de orden, men det är så jag tolkade honom. Och detta moment kommer många till. Vi ser problemen. Vi vet vad som inte är bra för oss. Det som sedan skiljer oss åt är aktion.

För visst är det så att vi vet saker som är skadliga för oss, men frågan är vad vi gör åt det. Vi vet vilken mat som innehåller mer gift än näring. Vi vet att cigaretter dödar (det står till och med på paketen). Men vad gör vi.. Oftast ingenting. Vi fortsätter i de banor som snabbt eller sakta tar oss till den punkt där det inte finns någon återvändo. Steg för steg går vi självmant.

Jag tittar på mig själv, och jag tittar runtomkring mig och ser att det stämmer. Hela tiden är de jag stöter på redo att tala om problemet för mig, men sällan hör jag att de är villiga att göra det som krävs för att ändra på det. Hur får vi då motivationen till att göra förändringen? Jag har inte svaret.. Han hade det inte heller.. Kanske är det bara lättare att blunda.. Men fungerar det som en metod för att nå dit vi vill?

En annan talare frågade hur jag ville att mitt liv ska se ut. Jag tänkte snabbt och skapade i mitt sinne en vacker bild av en gård, inspirerande trädgård. Jag såg mig själv och vad jag gjorde om dagarna, om jag helst fick välja, och vilka som fanns runtom mig. Ett leende spreds över mina läppar. Så frågade han hur stort gap där var mellan hur jag har det nu och hur denna bild var.. Leendet försvann. Jag har kommit långt, men ändå är gapet stort. Så kom den fråga som har förföljt mig genom hela mitt liv, och sagts på flera nyckeltillfällen: Är du villig att göra det som krävs för att nå dit.

Helt plötsligt kom försvarsmuren upp. Ett fräsande ”det är väl klart” susade bak i mitt huvud. Men precis som vid tidigare tillfällen är detta en lögn. Det ser jag tydligt när det läggs upp vad som kan göras för att nå målet. Är jag villig att lägga de pengar som krävs, den tid, ta fram det mod som behövs. Utan ursäkter, bara göra det som krävs. Ja jag har nått långt, men det är en tung känsla att inse att jag ännu inte är där. När jag tittar tillbaka och ärligt frågar mig själv om jag gjort allt jag kunnat, är svaret nej. Jag kunde ha ringt ännu ett samtal. Jag kunde ha investerat mer i mig själv och mitt företag, långt tidigare än jag gjorde det. Jag kunde ha stått på helt andra grunder idag.

Det som skiljer oss åt är aktion. Ska vi ta problemen som en anledning att hindra oss från att gå framåt. Eller ska vi ta dem som en morot till att vilja nå förändring, ta det där stegen som behövs för att nå våra mål. Mina ögon är öppnare och motivationen lite mer på plats. Ja jag kommer nog få fler ögonöppnare, men idag har jag i varje fall agerat! Och varje kväll ska jag nu fråga mig själv om jag gjort allt jag kan för att nå mina mål.

I många år har jag spelat på lotto, keno och tagit trisslotter i hopp om en vinst. Det är ju så mycket jag vill göra, och allt kostar pengar. Jag vill tapetsera om i princip hela huset, köpa lite nya möbler och inredning, bygga altan, köpa ny bil, resa – ja det är så mycket jag vill göra. Så hoppet om en lottovinst har varit med mig hela vägen. Att vinna så mycket pengar att jag kan göra allt det där och mer utan att behöva tänka på ekonomin. Jag vill känna mig oberoende, inte låst vid siffror.

Varje dag jag väntat på vinsten blev det inget gjort. Dagen blev till veckor som blev till månader och sedan år. Jag har bott i detta huset i många år nu, och fortfarande är det inte tapetserat i mer än ett rum. Hela livet blev till en väntan. Då, sen när pengarna kommer – ja då ska jag leva.

Så i höstas insåg jag var jag gjorde och kom fram till att hela mitt liv var en enda stor ursäkt. Jag skyllde på den uteblivna lottovinsten, använde det som anledning till att jag inte kom dit jag ville. Hindrade mig själv från att leva fullt ut. Så går det ju inte att ha det! Och det finns en annan väg, ett annat val. Så jag tog saken i egna händer och började bit för bit att skapa det liv och fixa det jag sökte i vinsten. Jag blev erbjuden en möjlighet, och jag valde att ta emot den fullt ut. (Tack än en gång Johanna för att du valde att visa mig denna väg!).

Min inkomst ökar för varje månad, och innan året är slut har jag min ”trissvinst”. Och på vägen kan jag kvalificera mig för olika resor, och den första har jag nu kommit med på. Flyg, hotell, middagar och otroliga föreläsningar till ett värde av 15 tusen. Det är en bonus jag tycker om.

Det är så skönt att inte längre kunna säga att det eller det går inte efter omständigheterna. Jag skapar själv omständigheterna genom att ta mitt ansvar, sluta leta ursäkter och skylla ifrån mig. Det är ju upp till mig hur jag vill leva!